...det djuriska vrålet i natten.

" Som en sylvass tagg lät jag den tränga in i mitt hjärta,

min själ,och med sitt gift ta över allt.

Total förtvivlan.

Mittemot mig satt han,

och log,totalt fängslad av mig. "

För några år sedan var jag med om något som för stunden kändes som en allmänt märklig händelse,kanske lite...

Men i några dagar har minnet av det kommit fram allt mer,och jag måste påstå,

idag,att det är en av de vackraste stunder i mitt liv.

Vi,jag och en bekant,möttes i mörka natten.

Jag var ledsen,ännu en kärlekshistoria hade tagit slut.

Jag var ledsen,förtvivlad,men torkade tårarna och la på masken av att allt nog inte var så illa trots allt.

Vi,jag och en bekant,satt hemma hos mig.

Vi var båda trötta,timmen var mer morgon än natt. Jag höll inne tårarna.

Han såg på mig.

"Let it all out,the bitter-sweet of your heart",viskade han.

Av en känsla,släppte jag.

Jag gråter.

Jag ser upp på honom,ber om ursäkt och ja...

Han skakar på huvudet.

Han förklarar att det finns ingen anledning att hålla nåt inne,

att jag ska släppa allt.

Jag tvekar.

Släpper jag ut allt så kommer mitt innerst synas,

allt inom mig av allt som hänt mig,jag kände det just då. Han ler.

"Nothing is more beautiful than pain",säger han.

Jag orkar inte förstå...orkar inte...jag släpper.

Inom oss,finns en urkraft,den som är det djuriska vrålet i natten.

Det som får oss att utföra stordåd.

Urkraften,som är en rå,ren kraft av en känsla,något som är så stort,

att det inte känns igen av ens oss själva när vi väl når punkten av att släppa fram den.

Vi har den alla.

Den kommer fram i sorg,då vi skriker med en röst vi aldrig hört innan.

Den kommer fram när vi skyddar våra barn.

När katastrofer händer.

Just i den stunden,släppte jag fram den kraften,framför någon.

Min totala förtvivlan,och jag vältrade mig i den.

Det som gör denna händelse så fantastisk för mig,är att när jag väl såg upp på honom igen,förväntade jag mig samma sak som när man gråter framför vem som helst.

Det lite obekväma i kroppsspråket,kanske rädsla,medlidande,empatin som gör att man skäms lite.

Denna person,såg på mig,helt klart. Blicken var fast,jag såg inget medlidande,ingen förståelse,empati...inget mer än total dyrkan.

Han ser på mig trollbunden.

Han ler.

Han tar en av mina tårar mellan sitt pekfinger och tummen,

han rullar min tår mellan dom,

tills den inte finns mer.

"Nothing is as pure as this"

Jag har reflekterat över det. Han hade egentligen inget med nåt av mina känslor och göra,därför kunde han se på mig utan någon fruktan,dela och uppleva,leva genom min smärta,för han hade upptäckt en sak. Senare berättade han att han inte upplever empati för andra.

Få tillfällen i livet,får man uppleva en totalt ren känsla hos en annan människa. Han ansåg att just förtvivlan,smärtan,när den tar över,så lägger vi ifrån oss alla våra masker. Den råa kraften kommer fram,och ingen person är vackrare...än när den är skör.

Jag hade nog kanske,om jag inte upplevt det,inte förstått vad han egentligen menade.

Men det rena i att för en stund,var beredd att inte bry sig om något, släppa allt och bara låta det djuriska inom en ta över.

Jag har nog aldrig känt mig så vacker,som i hans ögon,för han såg den.

Min urkaft.

På ett sätt som vi sällan ger andra,för det är så stort.

Det är det vi bara släpper fram i vår ensamhet.

För vi vet att omvärlden inte klarar hantera den.

Jag har fått uppleva den,med någon.

Den rena råa urkraften,där det inte finns några masker,fasader.

Det är märkligt,att vi alltid önskar oss förståelse och en samhörighet,men att en av de vackraste och sannaste stunderna i mitt liv,är en,där inget av det fanns.

Jag känner hur jag just nu,hämtar kraft i just den stunden,eftersom...det "fulaste" inom mig,

var just då,det vackraste jag kunde ge.

Den urladdning som sker,när vi rasar,inför allt,ger upp och bara släpper taget.

Det är otrolig.

Det blir en helhet av oss själva,när vi i helhet kan få uttrycka alla våra känslor,utan rädsla...en frihet.

Jag önskar jag kunde ge andra den,dock har jag allt för mycket medkänsla och empati,för att bara se känslan,jag tänker på omständigheterna.

Min bekant,han är min hjälte när jag tänker på det,trots att jag inser att hans kvalitéer eller brist på dom som person kan verka skrämmande. Kylan,han skrattade och sa ganska enkelt.

"It´s a gift as well as a curse,to not feel for others."

Men även den "bristen" kan ge lycka. Han gav mig den,och jag kände som jag var helt ren.

När man väl vågar,kan man upptäcka saker man aldrig anat...