TvillingMamma

Tack till alla Er som valt att maila mig era tankar,livsberättelser och delat mer er av så mycket starkt till mig. Jag är oerhört rörd och lycklig över att de jag berättat och delat har kunnat väcka så mycket känslor. Jag hoppas Ni fortsätter.

Och ett JÄTTE TACK till min "blogg-mentor",den som fick mig att börja blogga -Lina.

Tack till alla er,jag vet hur otroligt många ni är,som "bara" läser varje dag.

Till Er som kommenterat en gång eller ingen gång,tack.

Till de som läser av annan anledning,det är en fri värld vi lever i,men min blogg är till för att stärka och glädja,

ge inspiration och eftertanke,till de som läser i annat syfter,för mig och för er,

lev så vi alla kan må bra,läs inte mina tankar om det inte berikar,

lämna mig till att få fortsätta ge av mig till dom som uppskattar det.

-Tack älskade Mor,för allt!

...jag tackar för mig...

2010-10-13T09:51:00.003+02:00

Mina tankar nedskrivna i mitt sinne den 11okt

"Idag för ett år sedan lämnade han oss,

idag för ett år sedan började jag röka.

Idag är dagen jag äntligen är fri,från den sorg som tagit allt ifrån mig,

idag är dagen jag slutar röka,för mig,mina barn.

Idag är dagen som är min,

idag är dagen jag fick mitt liv tillbaka.

Tack V,

för att du vågade ge mig den sanning som jag alltid vetat inom mig"

Nu mina Vänner,ni som har gett mig så mycket,sett mig,stärkt mig och följt mig,tagit del av mig den jag är,och tagit mina erfarenheter och gjort något av dom som gett mer.

Nu mina Vänner,är jag redo,och jag tackar för mig här.

Det är med tårar av lycka och en känsla av total frihet som jag kan släppa allt,

jag är fri och ni är en del av det.

Nu börjar jag på nytt...

Jag fick en fråga av en helt okänd,vilka saker jag tycker bäst om mig själv.

Och jag insåg något underbart,det fanns bara en sak jag inte tycker om med mig själv,min hemliga tröst,i att jag började röka när allt rasade.

Jag behöver inte den trösten mer.

Så nu kan jag gå med stolt huvud,jag slutar med den enda sak som jag inte tycker om med mig själv,och jag gör det utan någon eftertanke,det är självklart.

Här har ni mitt löfte till mig själv,och världen.

Detta är det avslut jag behövde,nu vet jag allt,tack vare en medsyster,

som blev lika lurad som jag.

Till Er,våga alltid TRO på den inre känslan, VÅGA ALLTID TRO på er själva.

Jag vet det mer än någonsin nu.

Någon tog all min mening ifrån mig,min tro, min lycka,jag förstod inte varför jag bara tappade den,och en främling som vågade,

gav mig allt tillbaka. Sanningen kommer alltid fram.

Jag har fått mitt liv tillbaka,och jag är rikare än någonsin,

jag kan vara stolt över mig och den jag är.

Detta är ett avslut här,men mer än något EN BÖRJAN PÅ NÅGOT NYTT (ny blogg är under uppbyggnad).

/ C.

2010-10-07T22:50:00.005+02:00

" I paradiset...

...är allt vackert i alla sina former? "

...det djuriska vrålet i natten.

2010-10-06T21:38:00.011+02:00

" Som en sylvass tagg lät jag den tränga in i mitt hjärta,

min själ,och med sitt gift ta över allt.

Total förtvivlan.

Mittemot mig satt han,

och log,totalt fängslad av mig. "

För några år sedan var jag med om något som för stunden kändes som en allmänt märklig händelse,kanske lite...

Men i några dagar har minnet av det kommit fram allt mer,och jag måste påstå,

idag,att det är en av de vackraste stunder i mitt liv.

Vi,jag och en bekant,möttes i mörka natten.

Jag var ledsen,ännu en kärlekshistoria hade tagit slut.

Jag var ledsen,förtvivlad,men torkade tårarna och la på masken av att allt nog inte var så illa trots allt.

Vi,jag och en bekant,satt hemma hos mig.

Vi var båda trötta,timmen var mer morgon än natt. Jag höll inne tårarna.

Han såg på mig.

"Let it all out,the bitter-sweet of your heart",viskade han.

Av en känsla,släppte jag.

Jag gråter.

Jag ser upp på honom,ber om ursäkt och ja...

Han skakar på huvudet.

Han förklarar att det finns ingen anledning att hålla nåt inne,

att jag ska släppa allt.

Jag tvekar.

Släpper jag ut allt så kommer mitt innerst synas,

allt inom mig av allt som hänt mig,jag kände det just då. Han ler.

"Nothing is more beautiful than pain",säger han.

Jag orkar inte förstå...orkar inte...jag släpper.

Inom oss,finns en urkraft,den som är det djuriska vrålet i natten.

Det som får oss att utföra stordåd.

Urkraften,som är en rå,ren kraft av en känsla,något som är så stort,

att det inte känns igen av ens oss själva när vi väl når punkten av att släppa fram den.

Vi har den alla.

Den kommer fram i sorg,då vi skriker med en röst vi aldrig hört innan.

Den kommer fram när vi skyddar våra barn.

När katastrofer händer.

Just i den stunden,släppte jag fram den kraften,framför någon.

Min totala förtvivlan,och jag vältrade mig i den.

Det som gör denna händelse så fantastisk för mig,är att när jag väl såg upp på honom igen,förväntade jag mig samma sak som när man gråter framför vem som helst.

Det lite obekväma i kroppsspråket,kanske rädsla,medlidande,empatin som gör att man skäms lite.

Denna person,såg på mig,helt klart. Blicken var fast,jag såg inget medlidande,ingen förståelse,empati...inget mer än total dyrkan.

Han ser på mig trollbunden.

Han ler.

Han tar en av mina tårar mellan sitt pekfinger och tummen,

han rullar min tår mellan dom,

tills den inte finns mer.

"Nothing is as pure as this"

Jag har reflekterat över det. Han hade egentligen inget med nåt av mina känslor och göra,därför kunde han se på mig utan någon fruktan,dela och uppleva,leva genom min smärta,för han hade upptäckt en sak. Senare berättade han att han inte upplever empati för andra.

Få tillfällen i livet,får man uppleva en totalt ren känsla hos en annan människa. Han ansåg att just förtvivlan,smärtan,när den tar över,så lägger vi ifrån oss alla våra masker. Den råa kraften kommer fram,och ingen person är vackrare...än när den är skör.

Jag hade nog kanske,om jag inte upplevt det,inte förstått vad han egentligen menade.

Men det rena i att för en stund,var beredd att inte bry sig om något, släppa allt och bara låta det djuriska inom en ta över.

Jag har nog aldrig känt mig så vacker,som i hans ögon,för han såg den.

Min urkaft.

På ett sätt som vi sällan ger andra,för det är så stort.

Det är det vi bara släpper fram i vår ensamhet.

För vi vet att omvärlden inte klarar hantera den.

Jag har fått uppleva den,med någon.

Den rena råa urkraften,där det inte finns några masker,fasader.

Det är märkligt,att vi alltid önskar oss förståelse och en samhörighet,men att en av de vackraste och sannaste stunderna i mitt liv,är en,där inget av det fanns.

Jag känner hur jag just nu,hämtar kraft i just den stunden,eftersom...det "fulaste" inom mig,

var just då,det vackraste jag kunde ge.

Den urladdning som sker,när vi rasar,inför allt,ger upp och bara släpper taget.

Det är otrolig.

Det blir en helhet av oss själva,när vi i helhet kan få uttrycka alla våra känslor,utan rädsla...en frihet.

Jag önskar jag kunde ge andra den,dock har jag allt för mycket medkänsla och empati,för att bara se känslan,jag tänker på omständigheterna.

Min bekant,han är min hjälte när jag tänker på det,trots att jag inser att hans kvalitéer eller brist på dom som person kan verka skrämmande. Kylan,han skrattade och sa ganska enkelt.

"It´s a gift as well as a curse,to not feel for others."

Men även den "bristen" kan ge lycka. Han gav mig den,och jag kände som jag var helt ren.

När man väl vågar,kan man upptäcka saker man aldrig anat...

...ett år...

2010-10-06T06:00:00.005+02:00

Idag är det ett år sedan jag började blogga.

Jag vill skicka ut,

ett ödmjukt tack.

Tack till alla er som följt mig.

-TACK!

...VILL man så KAN man...

2010-10-05T06:00:00.001+02:00

" En främling möter mig i mörkret.

Ler åt mötet.

Jag hör oförlåtliga ord,

känner hur jag tappar luften.

Jag har sagt dom med...

Jag har gjort det mot andra,

nu gör du det mot mig.

En trogen Vän möter mig i ljuset.

Jag ler åt mötet.

Jag ser ögonen som känns som dom alltid sett in i mina.

Jag undrar stilla,

vem är det jag ska välja? "

"Hon viskar i mitt öra,

hon ber mig berätta.

Men jag har bestämt mig,

det är inte min sak.

Hon talar tydligt och mycket bestämt

-Vem,om inte du?

Det har alltid varit du.

-Ge honom rättvisa!

Jag ber stilla,att hon ska låta mig vara. "

Köksfönstret övermyllras med Basilika. Två nya till,helgens present.

Vi äter getost,jag och barnen,föräldrarnas egenskaper har gått över i dom,våra barn.

Att vara livsnjutare,smaker av världen.

Jag ska göra något storslaget...men inte idag,inte igår,troligen inte imorgon heller.

Jag är bara stilla,allt inom mig,är stilla.

Jag kommer göra nåt,något större än allt tidigare,

jag vet det.

Men just nu...

Jag kan komma nära med att visa färgen på basilikan,ja, grön.

En frisk grön,men inget mer.

Jag drömmer starka drömmar igen,alla i drömmarna har ombytta roller.

Sen kastas jag in i en annan värld,

där en kvinna står,jag känner henne,

från drömmar förr,hennes röst,hon gråter.

Hon ber och ber,hon ber mig...

Men jag kan inte ge något jag inte vill.

Vikten och skillnaden av vad man KAN göra och vad man VILL göra.

Sällan vågar man stå för att man inte VILL,skyller på att man inte KAN.

Jag tror,vet,att VILL man så KAN man.

Och just nu vågar jag stå för att jag inte VILL.

...med att se mönster...

2010-10-04T06:00:00.003+02:00

" Att sysselsätta händerna,

lyssna på en bra ljudbok...

För varje knut,tömmer jag ut en tanke,

låter den spillas och blandas med alltet,

den blir mindre av det.

Låter bara händerna jobba,

jag kan det i sömnen,

lyssnar på andras historier,

och tänker just nu...inte alls...på min egen."

Pågående skapande. En krona som var Mors idé.

Den hänger halvfärdig,jag tar ner den lite då och då och knyter lite mönster.

Det var Mor,Mor min finaste,som tyckte jag skulle använda min gamla skicklighet,med att se mönster och knyta dom på fri hand...

Tacksam för det.

Lyssna på talböcker,jag försvinner iväg,måste måla upp för mig själv vad som beskrivs,och jag kan totalt glömma allt annat för en stund.

Tacksam för det.

Den växer sakta...kronan,just nu fungerar den mot oro.

All oro i livet,är som gungstolen,man kommer ingen vart,precis som underbara Vännen min sa (saknat dig nåt fruktansvärt denna veckan),men oro över mitt barn,det är för nära än,jag behöver tid att hitta rätt förhållningssätt.

Vara vaksam,men inte rädd,vara medveten men inte oroa mig.

Andas och hoppas på att tron ska komma åter...sysselsätter händerna under tiden...

och försvinner in i böckernas värld.

( Foto - Tvillingpappa )

Fotosession "en bagardotter idag"

2010-10-03T15:47:00.007+02:00

" Mitt lilla hjärta,

jag lyssnar till dig...

...är det för att barn har så mycket energi,

som sprids,

som kontrasterna blir så mycket större?

En liten kropp med universums alla krafter inom sig,

så livfull.

En livlös kropp i min famn.

-Hur nära var det,egentligen? "

Det känns som om senaste veckan bara varit en dröm,så nära gränsen,så det kan inte varit så.

Det som händer är kanske bara något vi drömmer...

Jag blir väckt av en glad familj,jag får ta en långdusch. När jag kommer ner i köket möts jag av doften av nybakade scones. Barnens pappa har bakat söndags-frukost.

Och barnen,våra fina döttrar har hjälpt till.

C är som hon alltid varit i humör,glad och livfull.

Hon har bakat med hela kroppen.

Mjöl från topp till tå...en bagardotter idag.

Skillnaden är skrämmande markant,minnet av att bära en livlös kropp genom korridorer för bara några dagar sedan,och nu,sprutar hon av liv och energi.

Vardagen är tillbaka igen (blir den nånsin densamma?),vi vinkar av pappan,vi är en familj på fyra igen,jag...mamman,två fantastiska döttrar och vår man i huset-hunden B.

Frågan som ställs,vad är värt vad?

Livet är så fruktansvärt skört...

...en vanlig dag igen...

2010-10-02T19:53:00.005+02:00

" Allt har blivit stilla,

och jag ser saker i skärpa på nytt... "

Vi vaknar till en vanlig dag igen,det känns som om stormen har lagt sig.

C skriker och vill inte inhalera,vi får vara två för att det ska gå,men hon blir bättre och är nästan som vanligt,även om vi båda lyssnar mer noga,och när det börjar bli tungt att andas är vi där direkt.

Vi hoppas att efter helgen ska det vara bra...

Bilderna tog jag i måndags,för att blogga på tisdagen,men det blev visst inte nåt då...

Tänkte skrivit om höstfint matrum...det blev visst inte nåt då...

Vilken dag är det?

Det är ovant att...mycket är ovant.

Vi vaknar till en vanlig dag igen,och vi åker och handlar,

äter lunch ute och lyxar till det på vårt egna vis.

Trädet,min Dröm-ek är tänt med lampetter och vi tar oss ett glas vin och bara andas ut.

Det känns som om allt kan bli bra igen.

Vi vaknar till en vanlig dag igen,och jag är så glad över det.

...essensen av livet...

2010-10-01T10:02:00.006+02:00

" Jag möter en kvinna i rullstol,

hon ser helt slut ut.

Hon ser upp på mig.

-Men lilla vän,du ser verkligen trött ut.

Jag ler svagt.

-Jo,jag är väl det."

Allt är suddigt,och jag sitter där,och ser på en kvinna som förlorat känseln i hela sin högra del av kroppen,och hon ser oroligt på mig. Jag,jag som är där av en annan anledning. För första gången handlar det inte om mig.

Jag har inte sovit på två dygn,trött av att vaka och förse lilla,min älskade lilla med syrgas.

Jag sitter och tänker,vad har hänt egentligen?

Nån gång på natten,så blev hon ledsen och kändes konstig,andades inte som hon skulle...

På ett ögonblock tog jag beslutet att vi skulle inte åka in själva,utan jag tillkallade ambulans.

Syrgasmask och en fin liten nalle till min lilla C,nallen döpte vi senare till Ylva efter kvinnan i ambulansen som var fantastisk.

Vi möts av akuten med allt vad det innebär.

Jag är lugn,oväntat lugn.

Blodprov och masker med ånga och sprutor.

Hon andas fortfarande inte som hon ska...

Allt sker i ett virrvarr.

Men hon blir bättre...

Vi får gå upp till barnavdelningen.

Jag,jag går och bär mitt barn,genom långa korridorer.

Jag,jag som inte ens kunde gå in genom en dörr till ett sjukhus utan att någon höll i mig,

för att jag inte skulle svimma eller springa min väg.

Jag,jag går där,och bär min dotter,jag är inte rädd för något,jag har bara en sak i fokus,min dotters liv.

Vi får rum,ett sånt litet,där man inte kan andas ens när man är frisk,

en säng och jag lägger/sätter mig med henne i knät,får en tratt med syrgas.

Sen sitter vi där,halvligger i en järnsäng,och jag tänker ingenting,bara lyssnar,

vilar men slutar aldrig lyssna,att hon andas.

Sen kommer han,barnens pappa,vi gråter och håller om varann,vårt barn. Vi ser på varann,all rädsla,all kärlek...allt...inga ord...bara lättnad.

Hon blir bättre av inhalationer,svaren på varför finns inte.

Jag vandrar omkring själv i korridorerna,för att få slappna av...

För 20 månader sen kunde jag inte gå så,aldrig. Nu,nu känns det som om det inte finns något av allt det som jag en gång fruktade,inget av det spelar någon roll. Jag vill bara ha min familj.

Vi köper tidningar,med vackra bilder och recept. För att få tillbaka lite lust.

Vi får åka hem,med medicin...

Stupar ner i sängen,alla vi,vår familj. Sover tungt och håller om,

våra två barn och vår fina hund.

Jag bakar bröd med fänkål och citron. Jag vill inte lukta sjukhus mer.

Barnens pappa bakar brownies med rödbetor och valnötter.

Barnens pappa kokar plommonkompott i mörkret när båda barnen sover stilla,bara två levande ljus som lyser,vi ser ett program och lyssnar på någon som förlorat två av sina tre barn.

Vi håller varandras händer och sitter nära och bara andas tillsammans...

Vi gör det vi gör bäst. Håller om varann,håller om vår familj...

Lagar god mat och påminner varann och undren,detaljerna som ger livet mening.

Kanske var detta någon som bara kommer hända en gång säger läkarna,kanske kommer det hända igen,man vet inte...

Själv är jag bara så trött,så trött att jag inte känner någon lycka över något.

Energin i fantastiska smaker av god mat,

ger tröst och värme,

men essensen av livet den återkommer inte just nu...

Jag ser inte saker klart,jag ifrågasätter allt,varje del,varje dag.

Gästbloggare - Tvillingpappa

2010-09-26T15:10:00.000+02:00

Vänskapens färg

Ordet vänskap.

Känn på ordet.

Låt det rulla på tungan.

VÄNSKAP.

Vad betyder egentligen vänskap?

Vad kännetecknar en sann vän?

Att vara stöttepelaren i svåra stunder?

Att finna glädjen i varandras lycka?

Att njuta av umgängets glada stunder?

Att ha förståelsen för varandra?

Att kunna förlåta och acceptera?

Att finnas för varandra i tanke även om man inte finns där?

Att se varandras skillnader och göra något gott av det?

Att bringa varandra kunskap, insikt och värme?

Vänskap är allt detta.

Och mycket därtill.

Vänskap är en förening.

Vänskap är styrka.

Vänskapen färgar varandra.

Rött, blått, vitt, grönt.

Eller lila.

Tack för att du är min närmsta vän.

/ Tvillingpappa

( Modell - Tvillingmamma & Tvillingpappa

Foto - Tvillingpappa )

...tiden att ringa någon...

2010-09-25T20:35:00.004+02:00

"Hastiga steg,

skyndar,

klackar mot kullersten.

Bara ett snabbt samtal"

Jag önskar att jag alltid tog mig tiden att ringa någon när jag tänker på dom,

bara ringa och säga "jag tänker på dig".

Finaste vänner...

" Give me a call,

I miss you... "

( Give me a call - Pauline)

( Modell -Tvillingmamma

Foto - Tvillingpappa )

Karneval-festival...

2010-09-23T16:00:00.003+02:00

Jag ville bada i lila och grönt,-jag tar mig tiden.

Jag lyssnar på härlig musik,och smånickar hela tiden...

"...bytt är bytt,kommer aldrig igen..."

(Mitt hjärta mot Ditt,Rikard Wolff)

Det blir en karneval-festival-krona,den ska hänga i barnens rum.

Lekfull och stänger omvärlden ute.

"Where others turn and sigh, You shall rise..."

(Living in Darfur - Mattafix)

Sitter stilla och ser på den nya kronan.

"...hon lyssnar till dig och vill gärna tro allt hon hör..."

(Ljug för mig älskling,Lisa Ekdahl)

Andas ut,det är min sanning,det är min tid,allt är just nu bara Mitt.

"My darling baby.This is a warning."

(Monday morning - Melanie Fiona)

Dansar runt i huset...

(Magalenha,Sergio Mendes & Brasil´66)

-Karneval!

...få upptäcka något stort...

2010-09-23T12:02:00.000+02:00

" Behöver man hela bilden för att acceptera...?

...om du bara får bitar,små detaljer...

räcker det för att förstå helheten?

Retar du dig med på att bara få smulor?

Det eviga sökandet efter...dumheten i nyfikenheten.

Kan man nöja sig med bara en liten liten del av allt det stora? "

Den gamla leksaksbilen står uppe på ett skåp,vid min favoritspegel jag och Mor köpte på en av våra roadtrips till Danmark.

Bilen kommer från barnens pappas sida.

Den är en något udda detalj i vårt hem...kanske.

Men jag tycker den är så tuff,en färgklick.

Jag står med ena fota utanför dörren,hela tiden...men hela tiden håller någon mig kvar.

Men resan kommer snart,flera.För att få upptäcka något stort....

-Kan ni se den?

2010-09-22T07:00:00.000+02:00

" Jag bad om sanningen,

du gav mig den.

Tack för att du gör det du vet är rätt."

Det skulle bli en krona,en bröllopskrona,ett sätt att fira,hedra...

Två delar,två personer som förs samman.

Med silvertrådar,med ringar.

Klätt med hängen av röda bär,klätt med kärlek.

Jag ville göra den till er,ni som jag önskar lycka...

Det skulle bli en krona,men den blev aldrig klar.

Precis som det bröllop vi planerade...blev det aldrig av...

Vissa saker är inte menade,inte just då,just nu.

-Kan ni se den?

En stor bladklädd cirkel, inuti hänger en mindre,lite högre upp.

I den lilla hänger hängen av nypon rakt ner,genom den större.

Som små volanger,hänger små röda bär på tråd runt den stora...

En vacker höstdröm,en dag kanske den blir av...

Fotosession "L"

2010-09-21T06:00:00.000+02:00

" Det finns ett ljus,

som inte kommer från solen,

i mitt liv.

Lika stilla,

som i rörelse,

sprides den största känslan av dom alla,

total,fullkomlig...

...kärlek. "

...över förväntan.

2010-09-20T12:55:00.007+02:00

" Världen snurrar runt,

jag ligger ner.

Världen snurrar mer.

Jag måste sätta mig upp.

Allt snurrar,

men,

det var så värt det. "

Påsar under ögonen,

aldrig sett innan hos mig själv.

Stannar till vid spegeln,

ansiktet,

slät hy,

klar blick,

hela jag mjuk,

men med stora påsar under ögonen...

För lite sömn i helgen...otroligt trött.

Helgens "överraskning",var klart över förväntan.

(Tack!)

Inspirerad av kyrkfönster,vill bada i lila och grönt.

Inspirerad av räta linjer,och runda former...

(Tack...)

På rödmålad ytterdörr,hänger cirkel med nypon från trädgården nu...

...känsla av värme och närhet.

2010-09-17T08:59:00.004+02:00

" Den är på väg,

höstens blomning.

Alla andra verkar bli som lyckligast när sommaren är här,

jag svävar på egna moln,

som är färgade av höstens djupaste röd. "

Jag promenerar sakta hem,ensam. Planer läggs för mer vuxentid,min egen.

En blek sol skiner,och det som varit grönt börjar sakta skifta över i de underbara,

varma toner av gult,orange och rött.

Visst är det intressant,att när vår värld här, sakta börjar bli kallare,tar naturen över med varma toner,som att trösta lite,kanske inge den där känslan av värme och närhet.

...ta tag i det jag verkligen vill göra...

2010-09-16T07:29:00.004+02:00

Lite från Ateljéns arbete igår. Det blev inte mycket gjort,avbrott hela tiden gjorde att flödet aldrig infann sig riktigt. Men det var en rolig dag på många sätt,bäst kändes det att hämta döttrarna på dagis och känslan var att dom haft en bra dag.

Sökt ett lite annorlunda extrajobb som jag hoppas/bävar för att få,en riktig utmaning.

Dags att göra en soppa med grillade tomter,vitlök och basilika inför lunch,och sedan upp i Ateljén,kanske kommer jag ta tag i det jag verkligen vill göra...

...utan av längtan efter en framtid.

2010-09-15T09:01:00.009+02:00

" Jag ska ge samma kärlek någon alltid gett mig,

min fria vilja,min fria tanke.

Den sanna kärleken."

Jag fick en gåva av fina,små scrap-knappar. Vart dom kommer hamna...vet jag inte än.

Men jag tycker dom är underbara,låter dom ligga och glittra i solen.

Jag har flyttat upp till ateljén med dator,telefon och kamera. Sitter och ser ut på äpplena som hänger i klasar på träden. Fått dra ner gardinen för solen lyser,den bländar nästan.

Idag är ateljén i bruk,bara min tid..vem vet vad som kommer ske...

När jag är villrådig,när hjärta och hjärna säger helt olika saker,

brukade jag alltid förr,låta en händelse vara avgörande.

Igår bestämde jag mig för att om en av två saker skulle ske,

skulle jag handla på ett sätt,

och om inget hände skulle jag göra på ett annat.

Somnade med en trygg känsla,oavsett vad så vet jag vad jag ska göra nu.

Om man verkligen,innerligt känner en kärlek,ren och klar,så ska man ge någon just det.

Jag vill aldrig undra,

om det är av någon annan anledning än den '"fria viljan",

som kärlek kommer till mig,inte för att ersätta eller av plikt.

Och jag vet nu,genom allt i livet vet jag en sak som alltid varit sann,

den får mig att vara lycklig.

Jag är om igen tacksam,någon har lärt mig så mycket igen,

och en sak har alltid varit sann,och nu tror jag på den,

och det är allt jag behöver.

Kärlek kommer,inte av saknaden,utan av längtan efter en framtid.

Modell " H "

2010-09-13T20:51:00.008+02:00

" Vem vill du vara?

Sitter stilla,

styrka,

blir skör,

samma position,

är liten,

blir stolt.

Vänd bara lite,vrid dig något,och allt är annorlunda. "

( Modell " H " )

...något jag fortfarande arbetar med...

2010-09-13T08:46:00.007+02:00

" För en stund får jag försvinna in i min värld,

en kort stund...

Rädslan av att förlora det som är bra,

blir ibland större än själva känslan. "

Påbörjat en krans i helgen,tänkte gjort klart...men var så trött,en av mina två mest älskade färger,lila...en ljungkrans,med små silvriga lindor,vit-vita pärlor. Höst,vackra höst.

Jag fick ett fantastiskt brev,och jag går och tänker på det.

Över helgen har jag med jämna mellanrum vridit och vänt på ett ord som stod.

Jag gör som min lilla L,

en kväll låg hon bredvid mig med en bit papper i handen,

hon visade mig pappret,pratade lite på sitt eget lilla språk,

sen skrynklade hon ihop lappen,

den blev till en liten boll.

Hon tittade på den,sen visade hon mig den,

mumlade lite igen,vred och vände på den.

Jag var trollbunden.

L vecklar ut lappen,nu är pappret skrynkligt,men lika stort som det var innan.

Samma sak,samma lapp,men ny form som inte blir den samma igen,beroende på hur man behandlat den.

L ser på mig,frågande.

Jag ler,hon och jag lärde oss något,jag fick tänka till,och hon fick se konsekvensen av en handling.

Vilken gåva,att våra barn lär oss så små ting som går att använda till så mycket i vuxenlivet.

Jag har ett ord,jag fått i ett vackert brev,jag gör som L,med ordet. Ser på det i sin form,som det är bara ordet,sen skrynklar jag ihop det till en boll,vecklar ut och ser igen. Sätter in det i olika sammanhang. Vecklar ut det och ser på det när det blivit använt på ett sätt... För mig är det laddat med enorm positiv kraft. Men så enkelt,kan det bli negativt,beroende på vem som har det,använder det,i vilket syfte och med vilket tonfall.

Precis som med kransen,är ordet något jag fortfarande arbetar med..formar i mitt sinne.

...med stora ögon...

2010-09-12T18:32:00.018+02:00

"Det känns som om tiden går för fort,

vi hinner inte med,

allt jag tänkt och planerat,

samtidigt,

hinner vi med allt och lite till."

Jag har fått mig en bärplockare,och vi beger oss ut i skogen en liten stund.

Turas om att använda plockaren,klarröda,lingon.

Jag har inte ätit lingon,inte gjort sen jag blev i-tvingad på dagis...jag har inte tyckt det var gott,smakminnen,ger en känsla av avsky.

Men,eftersom jag vet att övriga i familjen gör det,så kändes det självklart,

att plocka hem.

( L )

Mamman och pappan rensar,barnen äter,häller ut på golvet...

Efter en stund,sitter dom där,och ser på,helt fascinerade,

pappan rensar och sjunger och barnen ser med stora ögon,-total beundran och kärlek.

( L & C )

Vi äter vaniljglass med lingonsylt,till söndagsefterrätt,fortfarande varm från grytan...och jag skapar mig ett nytt smakminne...jag tycker om lingon. Varm sylt som smälter den kalla glassen,de lite sura,sträva med det mjuka. Vår lingonsylt - älskar jag.

...lär dig,minns och lär dig...

2010-09-10T10:31:00.003+02:00

"Vart du än går,lämnar du spår.

Varje person du rör,blir en del av dig.

Att bära med sig allas öde,att bära.

Sakta tynar spåren bort med tiden,

plötsligt är du inget annat än ett minne...

...och desto längre tiden går,

försvinner du.

Det jag vill,

är att alltid kunna vara stolt,

över de spår jag lämnar,

de minnen andra har av mig.

Jag kommer inte se tillbaka mer,

inte på den du var.

Jag kommer inte se tillbaka mer,

på den jag var.

Det är nu och bara nu,

som räknas idag.

...men minnet...finns kvar.

(För att påminna,-lär dig,minns och lär dig)"

...det är inom räckhåll...

2010-09-09T11:52:00.005+02:00

" Plötsligt kan jag inte vara stilla mer,

jag bara följer med,

åker med strömmen...upptäcker vad underbart det är.

Säger ja,till alla möjligheter som ges utan att tänka efter...

jag vill ha mer,mer...se hela världen! "

Under de senaste åren,har jag hela tiden velat stannat,fått bli övertalad till resor.

Nu känner jag längtan,jag vill resa mer.

Se mer av det jag påbörjat,besöka en del av de platser jag en gång varit på,men också se nytt,

se mer.

Går på en gata,upptäcker de där små detaljerna som gör att gatan inte bara är en gata.

Känner att det är dags att plocka fram alla fina skor,och låta dom föra mig vidare,höra mina egna steg igen.

Kanske är det när man verkligen känner att man har hittat hem,både i livet och i sig själv,

som man vill börja utforska. Jag vet ju nu,vart jag hör hemma.

Plötsligt ligger världen vid mina fötter och jag bara ler...det är inom räckhåll helt plötsligt,

och jag är hungrig på allt.

lite mer..mer...något...

2010-09-06T13:05:00.008+02:00

"Det är först när du vågar ta nya vägar,

inser,

kommer till insikt,

att man alltid har tid att upptäcka nytt,

att du har all tid i världen,

för att leva,

som nya vägar inte bara bli nya vägar

-utan leder dig till nya platser.

Släng dig ut,

du har allt att vinna."

Det där,med att bara låta vägen ta dig dit du ska. Inte ha nåt mål,utan bara färdas framåt.

Vi hittade en bokskog,för att vi bara fortsatte rakt på,inte svängde varken höger eller vänster...bara lät vägen ta oss framåt,där stannade vi.

Det råkade finnas med en korg,jag plockade "kotte-kapslar",hävdar bestämt att jag gjort det förr...Hade en idé som jag velat göra länge...men bokskogen har inte visat sig för än nu...

Dagens färg- och energikick är den absoluta favoriten för mig i juice-väg.

"Favoriten"

25-30 (små) Äpplen

200g färsk Spenat

1-2 Lime

Kör allt i råsaftscentrufug.

Jag gör mig en höstkrans,av "kotte-kapslar",från bokträden.

Den ska lackas och hänga på vår nymålade ytterdörr...tror jag...

Det är något väldigt annorlunda i en bokskog,kanske är det att trädkronorna är så mycket högra upp än i en barrskog,som gör att vindens sus blir lite mer...mer...något...

Kan det kanske vara så,som med snäckor?

Man hör vågornas sång inom dom...går det höra,bokskogens sus i dessa?

...att ha balans.

2010-09-05T11:00:00.002+02:00

Det var en gång för länge sedan...

...eller kanske inte alls så länge sedan,men några år sedan,när lördagsnöje för mig var att roa mig eller jobba som ett djur på krogen. Då gav det någon slags mening,och kändes...kanske inte helt rätt,men det var det som fanns i livet då...

Igår var lördagsnöje något helt annat... Mys i soffan med en stor kanna med ett helt magiskt Äppelte jag fått av Mor,med kvitten och apelsin. En filt om fötterna,och lite levande ljus,och nysta garn...

På lite otippade vägar har massor av vackert rött och himmelsblått garn hittat hem till mig,

-tack snälla Mia!

När Mor fick hem det till sig,dela hon upp det och för nån vecka sen kom en stor kasse till Maränghuset.

Klara frostnätter har fått det att klia i fingrarna efter att börja sticka och virka igen...men än har jag inte riktigt hittat lusten,men att sitta och nysta garn,inte behöva tänka utan i lugn och ro bara se hur ett nystan växer med rörelse från händerna...precis den sysselsättning som passade mig igår,rensa tankarna med att få sysselsätta händerna men inte behöva koncentrera sig så mycket, bara vara,men se resultat....

Lite extra nöjd känner jag mig med att "överträffa" min Mor,käraste Mamma som har en ängels tålamod,som aldrig verkar tycka något jobb är långtråkigt,uttryckte tydligt,att nysta garn är något som hon inte alls uppskattar.

Jag som tycker att jag knappt har nåt tålamod alls,satt helt till freds i timmar och bara,bara nystade.

Satt och skrattade med jämna mellanrum,grannarna hade fylleslag,och någon gång vid nio på kvällen hördes de skrålande ute på gatan,ja,jag kan bara skratta. Man får tydligen lusten att köra gräsklippare på vägen efter ett antal öl i denna bygden,så igår hade grannligan gräsklippar- och mopedrally ute på gatan.

Va ska man säga?

Ja,ja...dom roar sig på sitt sätt och jag på mitt...

Ännu idag luktar det vitlök på hela nedervånngen.

Fick ett tips från Gugis Pärlor,med att torka tomater,som jag bara var tvungen att prova,så i natt har ugnen stått på glänt på svag värme med tomater,och massa pressad vitlök.

Tycker det kändes som en mycket bra idé,vitlöken kanske marinerar oss alla så förkylningen äntligen släpper?

En natt av vitlökssömn,har gett stilla drömmar,skönt.

Olja,rosmarin och några nya klyftor vitlök med nytorkade tomater i en burk.

Av Äppelteét som fanns kvar i kannan från min myskväll,har jag gjort iste. Hällt upp i ett nytt loppisfynd (skymtas bakom burken med tomater),tillsatt socker och citron och ställt in i kylen,blir nog gott till eftermiddagen.

Jag sitter och tänker på vad mening är,vilken enorm skillnad det är i mitt liv,med bara några år mellan...att känna sig så till freds med enkla saker,likaväl som att hålla igång...

Ja,det är väl såhär det ska kännas,att ha balans.

...några har fått komma in...

2010-09-04T22:00:00.002+02:00

Nötkakor

150g Vetemjöl

1 tsk bakpulver

125g Hasselnötskräm

100g brun Farin

100g Strösocker

1 knivsudd Salt

2 Ägg

Blandade nötter för dekoration

Blanda mjöl,bakpulver och hasselnötssmör i matberedare,

mixa till en slät blandning,

tillsätt farin,socker och salt.

Mixa så allt blandat sig.

Tillsätt ägg,mixa tills smeten håller samman.

Klicka ut smeten på bakplåtspapper,

(du behöver två plåtar)

ca 3-4cm stora kakor,

dela nötter du vill ha på och tryck ner dom i klickarna.

(Jag använde,pinje-,pekan- och valnötter)

Grädda i ca 10 i 175grader.

Kakorna ska vara spröda och fått en lite gyllene färg.

Låt svalna på galler.

(Detta är ett omgjort recept på jordnötskakor och andra nötter,

från "Kakboken")

Det som är så givande när man själv inte riktigt har inspirationen är att vara öppen för att andra kan ge lite...

Båda döttrarna tycker det är lika roligt att bläddra i mina receptböcker som i sina barnböcker.

Det har bläddrats i både bakböcker och andra recept böcker...

Döttrarna har inspirerat mig...

Så lite kakor har jag bakat...på de som fanns hemma...och gjort hela familjen en liten "återställare" efter en vecka med feber och förkylning,extra c-vitamin och något som är bra för magen...

( C )

...så ut i trädgården,plocka in äpplen,kolla vad som fanns i kylen...och så blev det...

"Återställare"

20-25 (små) Äpplen

5 Morötter

3cm färsk Ingefära (skalad)

Kör allt i råsaftscentrifug.

Ett av äppelträden har beskurits lite,att klättra högt uppe i träd är inget jag känner att jag ska göra när förkylningen fortfarande sitter i bröstkorgen,men de grenar som hängt nere i marken och nästan knäcker de större grenarna har fått sig en liten "frissering"...några har fått komma in i en bukett...

-Ska man inte få allt?

2010-09-03T06:00:00.004+02:00

" Se,

se kontrasterna,

i mörkret,

i ljuset.

I gråtonerna där,mitt i och mellan.

Se att vi alla är lika -UNIKA.

En Far en Mor,

en Syster en Bror.

Alla har vi lika,

lika - UNIKA rätt,

att säga -STOPP! "

Att få följa sin egen resa och andras. Det otroliga i livets tragedi.

Jag följer andras och ser tillbaka på mitt.

Det har varit mycket prat,om var gränser går,när man har rätt att sätta sig över andra,om man någonsin har rätten. Att ta ifrån någon sanningen,att anse sig veta bättre,att anse sig veta hur andra skulle kunna ta sanningen.

Jag tänker på att så många samtal med många,vänner, familj och kära,

de senaste har handlat om vart gränsen går.

När,när är det "stopp"?

När är gränsen nådd,hur länge ska man kämpa med relationer som är svåra?

Är inte livet just det,utmaningar att ta tag i och ta sig igenom?

När får man lov,att bestämma för sin egen del att det är "nog"?

Jag pratar med en Vän,jag blir helt tagen,av att man vågar stå för sina misstag med så mycket lugn. Att våga,att bekänna,att stå för. Jag beundrar det.

Sen inser jag att jag gjort det själv i livet.

Jag pratar med en i familjen,förundras över tålamodet,att fortsätta efter år av svek,lögner och hot,att fortsätta våga tro och försöka,ge chans på chans.

Sen inser jag att jag gjort det själv i livet.

Jag pratar med någon jag älskar,sitter och ställer frågan lika mycket till mig själv som den andre,hur länge orkar man hålla ut när något tar och tar?

Sen inser jag att jag gjort det själv i livet.

När är det rätt,att säga "stopp"?

Hur länge ska man ge något en chans,och vilka anledningar är tillräckliga?

Jag frågar mig själv,lika mycket som andra.

Jag vet inte svaret för mig själv,så hur ska jag kunna förvänta mig det av någon annan?

Får man ställa krav,som man själv inte kan leva upp till?

Under några veckor har dessa frågor snurrat runt,lagts åt sidan,tagits upp på nytt...

Jag ger rådet till någon,se till att göra det som är rätt för dig.

Men det är inte så enkelt,eller hur? Eller är det just så enkelt?

Jag ställer mig själv frågan,hur mina egna beslut påverkar,

och vilka...hur många...

Vad är rätt,när hjärnan säger en sak,och hjärtat nåt annat?

Räcker det med att bara älska?

-Ska man inte få allt?

Räcker det med blodsband?

-Ska man inte få allt?

Räcker det med att situationen är bekväm?

-Ska man inte få allt?

Jag känner mig oerhört tacksam,att jag inte behöver sitta mitt i dessa svåra beslut,

att det inte är jag som behöver ta dom...jag är nog för första gången i mitt liv,fri från just det.

De svåra besluten...eller är jag det?

Jag frågar någon jag håller kär,vad som är viktigast.

Kärlek,lojalitet eller respekt?

Svaret var så bra, - kan man få det ena utan det andra?

Det var lite det svaret jag hoppats på,för det är så jag tycker själv...tillsammans med att få känna stolthet och glädje,stärka andra och att växa.

Jag beundrar så många av de som jag får ta del av,deras liv,för att dom alla tar stora beslut,vågar stå,stå raka och visa vilka dom är. På sina vis,på sina villkor.

Jag upplever att alla som någonstans berörts av frågorna de senaste,nånstans innerst inne vet...och kommer våga stå upp och säga "stopp",när det är rätt för dom.

Förr eller senare...gör vi alla det,för att kärleken,lojaliteten och respekten mot oss själva är den som måste gå först,annars kan vi aldrig älska,vara lojala eller respektera någon annan...det måste alltid börja,med en själv.

...tagit tag i min...

2010-09-02T11:30:00.004+02:00

Jag har i två veckor tänkt göra pesto,inspirerad av andra bloggare...men inte kommit till skott. Idag hade den kalla natten tagit tag i min basilika,så bladen föll. Så idag blev det pesto,på basilika,pinjenötter,manchego ost (hade ingen parmesan),vitlök,lite honung och olja.

Dagsens lunch: färsk pasta,med grön paprika,tomat,riven mozzarella, och nygjord pesto.

Dags att hämta två fina på dagis,som ätit lunch för första gången där...undrar vad dom fick äta...

...skapande i "slow motion"...

2010-09-01T22:30:00.001+02:00

När febern släppt taget,kunde jag inte längre ligga i soffan eller sängen med datorn,så i lugnare takt än vanligt,tog jag hand om ännu ett tråg äpplen,bytte ut citron och kanelstång mot lime och vaniljstång för en ny variant av min mjuka Äppelsaft.

Sedan kände jag att det VERKLIGEN var på tiden att jag tryckte lite nya papper för att göra etiketter till alla burkar och flaskor som stod namnlösa.

Sirliga lövkvistar slingrar sig över alla etiketter, (en klar favorit jag fått i gåva) med lite olika sammansättningar.

Som jag saknar att trycka papper...det måste bli mer kontinuitet på detta skapande.

Feber må vara borta,men förkylningen sitter i,så allt ska gå i lugn takt i några dagar till...skapande i "slow motion"...och mest sitta still.

Huset lyser upp med nymålade fönster,de doftar svagt av linoljefärg...

och lite mer ordning och reda bland burkar och flaskor har jag fått.

...den där "urmoders-kraften"...

2010-09-01T09:12:00.006+02:00

"Vi besökte en Riddares plats,

överallt finns vägar,

alléer,

stenbelagda gångar,

som viskar "-följ mig".

Inom mig hörs rösten,

det är krigaren som längtar...

Jag vågar inte ens röra med fotsspetsen,

tänk om jag bara börjar springa.

Kämpa dom krig som jag inom mig alltid trott jag måste.

Jag känner stillheten nu,

vill bara vara i den.

Det ekar av hovar som slår,

en signal,

-rid ut i krig!

Men jag stannar kvar."

Platser där man kan känna att man går i andras fotspår...där du ännu hör andras steg,röster som viskar...kanske skriker,ekar mellan tidsåldrarna.

Jag är känslig,jag känner de så klart. Jag älskar platserna där jag kan förflytta mig i tiden.

Jag är en drömmare...

Ibland kan jag bli så trött efteråt,men mest blir jag betänksam,och lycklig på mitt eget lilla vis,

för att jag får ta del av så mycket,som är så mycket större än mig.

Under de senaste dagarna har de varit mycket märkliga besök i huset,en del vi känt av,barnen har pratat med någon jag inte ser.

En man kom in bakvägen på huset och jag trodde han ville oss ont (visade sig att de var en något förvirrad målare som ska måla våra fönster),jag glömmer att våra grindar släpper inte in någon här som vill oss illa. Men chocken av feber och en främmande man inne i huset tog på krafterna. Ja,den där "urmoders-kraften" att skydda sina barn,fick adrenalinet att gå igång...jag var redo att ta första bästa tunga ting och försvara hus och familj...

Tur att jag hann lyssna innan jag handlade,annars hade inte vi haft nån som stod och målade våra fönster med finaste linoljefärg just nu...

Lite märklig är han,som inte presenterar sig utan bara klampade in...trodde han kanske var en förrymd och förvirrad...

Undrar vad lärdomen var i det...

Ännu regerar förkylning i huset.

Men barnen var pigga nog att få komma iväg och vara med på gruppbild på dagis. Jag vilar i soffan,samlar inspiration och nya utmaningar.

Jag tror visst,att jag längtar också...

...i väntan på att sjukan ska släppa...

2010-08-31T11:43:00.002+02:00

"Krya-på-oss-alla-i-familjen-bukett"

Fick en burk med blandade fröer,av käraste Vän, i mitten av sommaren,som jag strödde ut i ett liten land jag grävt. Dom blommar nu,de blev en liten liten bukett,för att stärka sinnena i väntan på att sjukan ska släppa...

Inga krav,bara önskningar...

2010-08-30T09:28:00.008+02:00

Vad är det man brukar säga,en vecka på dagis,sen blir barnen sjuka?

En och en halv vecka,och mamman blir sjuk. C & L är snörvliga och haft feber på natten,själv känner jag som hela kroppen är full av blåmärken,varje led värker och huvudet dunkar.

Parkerat i sängen och försöker vila så gott det går,barnen verkar inte bry sig ett dugg om att man ska vila när man är förkyld,som två virvelvindar far dom runt,och kommer när dom vill bli torkade om näsan.

Jag kurerar mig med bilder från helgens utflykt,hittat ännu fler fina platser att besöka,som ger både själen och kroppen näring,vackra sinnesintryck,och utsökt mat.

Jag har gjort mig en liten "uppnå-lista",skriver på griffeltavlan i köket saker jag vill uppnå eller uppleva...lite som en enkel riktlinje,de tre saker som stod på listan innan helgen har gjorts,uppnåtts.

Ta vara på tiden av stillhet idag,att komma på nya saker som ska stå på min "uppnå-lista".

Inga krav,bara önskningar...

Jag tänkte inte så mycket på det för än idag när jag såg listan,och allt var gjort.

Jag hade egentligen inte satt nån tidsram på de jag ville få gjort,och kanske är det rätt,

för annars blir det ett krav?

Undermedvetet styr man kanske,så de man vill och önskar ska bli verklighet?

Det är verkligen bra att skriva upp saker...och det är så lätt att alla "kom ihåg" känns som krav och saker som man inte vill göra,men "måste". Så självklart egentligen,att skriva upp saker som är bra,som man vill och verkligen kan se fram emot att få uppnå.

"allt du skickar ut kommer tillbaka,gånger tre"

2010-08-27T14:25:00.012+02:00

När jag öppnade ytterdörren idag,vällde en kall,klar nästan isig luft in i hallen. Så uppfriskande,vilken höst vi går till mötes. -MAKALÖS!

Dagis gick stålande,jag kunde gå hem och diska,förbereda lunch och göra en ny sats Äppelsaft innan det var dags att hämta hem två glada och trötta tjejer.

Lite lunch och sen sov dom som två små änglar...och mamman...smög ut i trädgården.

Plockade in tre sorters äpplen till dagsen kok.

Satte mig i lugnet,satte på nån märklig indisk musik och mediterade över mina tre äppelsorter,skala och skala och skala.

Tanken kom till mig,det jag lärde mig innan jag nått mina tonår, "allt du skickar ut kommer tillbaka, gånger tre",gott som ont,dina handlingar,"de du gör mot andra gör du mot dig själv".

Jag vill påstå att det stämmer,väldigt väl,iaf i mitt liv.

Skalade och skar bitar av äpplen...tänkte på att nånstans har jag hört,att om du kan skala ett äpple så skalet förbli helt så får du önska dig något. Jag hade tre som gick sönder på vägen av hela tråget jag plockat och skalat...

Satt och undrade,hur många önskningar jag nu har till godo...sen tappade jag nästan kniven,just i den stunden...kunde jag inte komma på en enda sak jag önskade mig.

Just exakt då,var allt fulländat.

Så med tankar på "allt du skickar ut,kommer tillbaka gånger tre" och att jag har nästan ett hundratal önskningar,så skickar jag ut dom...till er.

Var och en av er som läser. Önska er något!

Ni gör mig en tjänst,för jag får tillbaka det,gånger tre.

Tänk till,för önska något för någon annan,och tre andra kommer önska något för dig.

Idag kokades de äppelmos,gyllene mos.

Jag gjorde den på tre sorters äpplen,med lite vatten,så lite socker jag "vågade" och kryddade upp den med kardemumma. Smaken var otrolig,och jag kände att det var lite trist att moset inte såg så gott ut som det faktiskt smakade,så jag tillsatte gurkmeja för den gyllene färgen.

Gurkmeja sägs vara smaklös,men jag upplever att den har lite bitterhet i sig och är lite en förhöjare till andra...kanske en lite kameleont rent smakmässigt,som smälter in i andra smaker och förstärker dom? Jag tillsatte den sist för kokar den så tror jag bitterheten kommer fram.

Jag tycker utan vidare att detta mos kan kallas "Gyllene-Mos" med en djupgul färg som nästan får annat gult att blekna.

Med dagens tankar kunde jag inte annat än le,när det blev TRE burkar mos av det jag kokat.

Ikväll bjuder jag nog på Gyllene-mos som dessert med lite mjölk.

Kanske en stor skiva Äppelbröd med stark ost och Äppelchutney,

till dryck...varm mjuk Äppelsaft.

Det är klart Äppelvecka i Maränghuset!

...rensa och rensa och rensa...

2010-08-26T15:49:00.010+02:00

Några lugna dagar,med "bara vara", har varit enormt skönt. Känner nästan som jag gått i en drömvärld,av bara lugn. Men så igår,efter barnen somnat,så satte plötsligt flödet igång igen. Tittade på lite matprogram och fick sån lust...till massor.

Ut efter mörkrets inbrott,och plockade min största kockums och en liten full med äpplen,ner i källaren och plockade upp glasburkar jag sett att gamla ägaren lämnat. Ja,dom blir perfekta.

La dom i hett vatten med diskmedel,och sen la jag mig och bestämde mig för att "drömma fram" ett bra recept av de olika jag läst.

Så efter dagis,när barnen somnat i vagnen så började sakta men säkert,det ringla en doft av orientaliska kryddor genom rummen.

Jag fräste upp kummin,koriander,kanel,gurkmeja,färsk ingefära och vitlök i olja.

I med massa gul lök,och sen,rensa och rensa och rensa äpplen...

Hacka,hacka... I med socker och vinäger...smaka och tillsätta lite av varje...hacka mer äpplen...

Idag blev det Äppelchutney.

Det var mycket enklare och tog inte alls så lång tid som jag trodde,här finns hur mycket olika varianter att prova som helst...bara fantasin och burkbrist som sätter stopp...

När jag väl var igång,så tog jag vara på energin och jag hade äpplen kvar i stora tråget så...jag slängde ihop en snabb saft med...har ingen aning om hållbarheten eftersom jag bara improviserade,men både jag och barnen har druckit friskt av den,den blev precis lagom.

Middagsmat blir fläskkotletter med nykokt äppelchutney,tomatsallad och mjuk Äppelsaft.

Äppelsaft

Dela Äpplen,

lägg i kastrullen nästan full.

Lägg i kanelstång.

Tillsätt vatten så det täcker äpplena.

Koka upp och låt puttra så äpplena kokar sönder

Sila i silduk

Tillsätt citronsaft och socker efter smak

(på 3kg äpplen hade jag 4 dl socker och en citron)

Koka upp på nytt,

skumma av och häll upp på väl rengjorda flaskor.

...stolt och strålande...

2010-08-25T23:00:00.002+02:00

" Kanske tar du allt till dig,

kanske slår du allt ifrån dig.

Jag kan inte annat,

än se med tacksam på det som varit,

även om nån annan säger att det bara var lögn.

Jag hoppas att:

"du kan känna att du lever,

för att du är du,

våga vara stark och fri".

-Visste du att med de du gjorde,

skulle du föra oss samman igen?

Jag blommar nu,och oavsett vad,

även om jag inte förstår något av allt som hänt,

så var du en del...

...av att jag blev en Solros. "

Mina vänner kom med solen till mig,på vår nostalgi-helg,

jag är inte förvånad alls,

dom vet så väl vad som betyder något för mig.

Det enkla,

en enda,

en stolt och stålande Solros.

...mitt inre med det yttre...

2010-08-24T23:00:00.002+02:00

" Dag på dag blir jag påmind,

om och om igen,

glömmer jag att lyssna.

Men nu är insikten verkligen här,

jag ska alltid lita på min magkänsla,

hittills har den faktiskt alltid haft rätt.

Nu vill jag verkligen våga lyssna till den. "

Jag kan inte minnas senast jag kände mig enig med en plats,dvs att jag inte sökt upp en plats för att få byta sinnesstämning,utan att platsen och jag var den samma vid mötet.

Idag,jag har känt ett ovanligt lugn,mycket djupare än jag upplever den i vardagen.

En skön trötthet,den som är behaglig,för jag känner inte att jag vill ta mig för något just nu,och jag behöver inte det,inte just nu.

Ofta vill jag ha många saker igång,helst ha den där "hälsosamma stressen" som får mig att köra på allt mer,drömma om nya projekt innan jag ens är klar med det som finns i händerna.

Men inte idag,idag har jag landat i mycket. Släppt taget om mina små för en hel timma på dagis,även om jag stod och kikade på dom genom fönstret...

Jag känner ingen oro över det mer,visst hugger det till i magen varje gång jag ser någon av dom trilla,och man vill alltid finnas där,men det är visst så,att just nu och när dom är där,så är det inte mitt jobb längre...och nu vet jag det inte bara,jag känner det med.

Jag kände,att jag ville gå till en lugn plats,för att matcha de lugn jag kände inom mig.

Ganska ovanligt för mig,alltid annars söker jag lugna platser för att jag känner kaos och att allt är för mycket.

Idag smög jag ner till den mest orörda platsen vi har i huset,källaren,där står en gammal snickarbänk,den har varit väl använd en gång i tiden,men de senaste åren verkar ingen rört den,damm och spindelväv,en gammal sax,kvarglömd. Någon har börjat med ett av alla gamla fönster som finns här,kanske för att renovera.

Det är stilla,utanför hörs regn,underbara regn. En liten liten stund gav jag mig där,att bara vara.

Och matcha mitt inre med det yttre.

-Stillhet.

Upprymd av så mycket...

2010-08-23T21:32:00.000+02:00

Äppelbröd med Kanel

(1 limpa)

5 dl Vatten

50g Jäst

3 msk Råsocker

2 Äpplen,skurna i tärningar

600-800g Vetemjöl

1 msk Kanel (mald)

Råsocker och kanel att stö ovanpå brödet

Värm vätskan fingervarm,

Rör ut jästen i,

Tillsätt socker,kanel och äpplena

vänd försiktigt ner mjölet.

Låt jäs under duk 30min

Arbeta degen

Lägg i form med smörpapper,

stö över socker och kanel

låt jäsa 30min

Grädda i ugnen i 30 min i 200grader

(stickprov för att se att brödet är klart)

Stjälp ur form och låt svalna på galler

Avnjut med rikligt med smör.

(Recept från "Kakboken" Mat&Vänner Förlag)

Tiden för att baka i morgonsolen är förbi,just nu iaf.

Vi har fullt upp med att roa oss på dagis. Tjejerna tycker det är så roligt och spännande,lite avvaktande men jag märker på dom att det verkligen är tid för dom nu,och så även för mig.

Att släppa taget...

Det är verkligen som alla sagt till mig,det är föräldrarna som har de svårast,barnen tänker inte på vad det innebär,utan har fullt upp med att utforska det nya.

Mycket mysig och jordnära dagispersonal visar enorm förståelse,det viktigaste av allt är att jag ska känna mig trygg med att lämna mina älskade där,då känner dom sig trygga med.

Idag sken solen på oss,och jag kände verkligen,att idag är en vacker dag,en höstdag.

Vi promenerade hem utan vagnen,och jag kände mig oerhört stolt över att gå där med mina två tjejer i vardera hand.

Det känns i luften nu,sommaren är slut,och jag kan lägga ifrån mig mer funderingar.

Jag välkomnar hösten,det ska bli en kreativ sådan.

Enormt mycket tankar från helgen strömmar runt inom mig...jag har inte hunnit sortera dom än,

och dagen idag har bjudit på mycket märkligheter...

Jag har fått en väldigt sen morsdagspresent,en prenumeration av tidningen "baka" och med den kom en receptbok,hittade ett annorlunda bröd som jag var tvungen att testa,lite för att välkomna murriga höstkvällar.

Det var mysigt att baka på kvällen...lite ovant,men klart något jag vill fortsätta med.

De syrliga äpplena med kanelen och sockret,blev en sanslös smakupplevelse.

Jag tänker redan på hur jag kan ändra om receptet,byta ut kanel och socker mot...curry kanske?

Upprymd av så mycket,tankar...men...en sak...i taget...

...att bara vara precis som dom är.

2010-08-22T22:48:00.000+02:00

Nostalgi-helg...har varit något jag sett fram emot och våndats för,längtat efter och varit på väg att ställa in. Den kom,den var...var helt perfekt,så som jag önskat och med lite extra,nu är den över.

Jag bjöd in fem av mina gamla vänner,från mina tidiga tonårs,dom jag hade nära,så nära på olika vis,innan jag föll ifrån dom in i en helt annan värld.

Det är dom jag drömt med,gråtit och skrattat,när allt var så stort och idag är något man mest sitter och ler åt.

Fyra av mina kära kom och gästade huset. Så många viljor,starka kvinnor,fantastiskt vackra,på så olika vis. Jag satt och tänkte på mycket under dagen och kvällen...natten...småtimmarna...och dagen idag...

En märklig grupp ändå,som på något sätt kompletterar varann.

Jag satt nästan trollbunden vissa stunder av att det är otroligt,att vi alla under åren har gått igenom så mycket sen dåtiden,och att vi plötsligt sitter tillsammans igen,och jag upplevde att vi är så lika dom vi var då,som en resa som kommer tillbaka till samma utgångspunkt.

Därför var det väl nu vi skulle ses...

Skratten har ekat ut i natten,vi har rest bakåt,skrattat,pratat tiden som gått emellan,skrattat - gråtit,pratat om vardagen,och skrattat.

Vi är alla vuxna nu...

Några av oss har barn,några av oss har ring på fingret,några av oss lever ensamma,några av oss...

Vi lagade mat tillsammans,skålade,

huset levde upp och jag kände mig så stolt,så nära allt.

Jag tänkte på,hur mycket som hänt oss alla,mycket tunga sorger,enorm lycka,alla har vi upplevt,men ingen av oss verkar ha gjort något annat än tagit till sig livet,vi har mognat.

Från unga tjejer,med vilda lekar,har vuxit upp till vuxna och starka,-enastående kvinnor.

När man haft fullt hus,så bli de plötsligt väldigt tyst,men det är annorlunda nu,detta var inte något för att avsluta,runda av tonåren,och säga "hejdå".

Detta var det jag hoppats på...en början på en ny väg tillsammans med vänner.

Dom som verkligen är vänner.

Jag önskade bara en sak av dom när dom skulle besöka oss,att alla fasader skulle få stanna ute med resten av världen,och att vi skulle komma och vara som vi är,med allt vad det innebär.

Kanske det svåraste man kan be någon om,att släppa allt och bara vara.

Jag är oerhört stolt över att kunna säga till mig själv,att jag har vänner som kan göra just det,bara vara precis som dom är.

Bålen är klar...

2010-08-21T13:06:00.003+02:00

Maränghuset blir för helgen gästgivargård och B&B.

Gräsmattan klippt,sängar bäddade.

Brödet är bakat,smöret ska bara tas ut silduken,soppan står muntert och puttrar på spisen.

Bålen är klar,och fikat är redan förbetett,nu ska jag njuta av goda vänner sällskap.

Denna helg bjuder jag på nostalgi-helg. Vi ska prata minnen och livet,

vad som hänt...de senaste tio-tolv åren.

...precis som trollsländan...

2010-08-20T06:00:00.001+02:00

"Trollen står i skogsbrynet och vinkar in oss i skogen,

dom lockar med daggkåpans blad fylld av regnvatten,

helt klar.

De skickar små budbärare hit,

till min trädgård.

Död faller den ned,och jag hittar den,

varningen.

Tråna inte efter mer,

vi ska inte blanda världarna.

För precis som trollsländan,

kommer jag falla om jag ger med mig nu.

Trolla,visst kan du förtrolla...

trots att du bara lämnat skalet kvar,

och själen är lång härifrån.

Trolla,förtrolla och förför...

förvandlar allt jag ser,

men det är en varning jag hör. "

...i sina små skattgömmor.

2010-08-19T08:00:00.000+02:00

" Jag skickar ut mina önskningar i Universum,

kaoset tar vara på dom,

kastar om dom,

leker med dom,

färglägger dom,

får dom att glänsa och glimma

och skickar tillbaka dom i ny form...

...tillbaka till mig. "

Jag har alltid tyckt bäst om de gåvor som kommer av ren omtanke,de som inte alltid kostar en massa,kanske inte ens,kostar något alls.

Det är dom som är värdefulla,minnen som bevaras i ting.

Snäckskal och stenar,som barnens pappa plockat till barnen på en av sina resor,just nu har jag fått lov att jag njuta av dom,tills barnen är stora nog att få ha dom i sina små skattgömmor.

...och med det,i mitt hjärta.

2010-08-18T06:00:00.000+02:00

Jag plockade en efterlängtad bukett av stora fina ringblommor (mina jag satte är ännu inte redo), i helgen,när vi handlade grönsaker och fika på en gård. Känslan av att få gå där och plocka och känna hur den makalösa doften,lite oljig,samtidigt blommig och i vissa stunder nästan lite frän,tar över mitt sinne för en stund,och jag svävar bort till en plats av läkande kraft.

Men,de var inte så mycket att ha en bukett bara som jag var ute efter,utan att använda dom till något,blev små ringblomms-skorpor. Och min bukett ser lite tilltuffsad ut,tänkte och hoppas att dom utvecklar sina frön om dom får stå kvar i vattnen,då har jag nya fröer med...

Känner att sommaren är på väg att lämna oss,men ännu blommar det,just nu,blommar det i mitt kök...och med det,i mitt hjärta.

Tog ett vanligt skorp-recept och tillsatte kronblanden från åtta ringblommor och rivet skal från en citron. Den lite oljiga smaken kommer fram och bärs vidare av citronen som kommer efteråt.

Kanske lenar blommorna den lilla oro jag har i magen,som när man smörjer in sig med ringbloms-salva eller olja.

Känslan av den där ovissheten,hur kommer jag känna?

Idag börjar vi inskolningen på dagis.

...så mycket och fint för mig...

2010-08-17T18:01:00.005+02:00

Letade lite inspiration,skummade i tidningar och böcker. Hittade det jag ville och haft i åtanke sedan helgen.

Sen fastnade jag i en tabell över ätliga blommor. De senaste har det varit mycket fokus på de som är giftigt,för barnens skull. Upptäckte att jag har väldigt mycket som faktiskt är ätligt,som jag inte tänkt på tidigare...

På min barndoms-ö,bakas ett bröd,som för mig betyder så mycket. Smaken för mig bakåt i tiden och jag försöker hålla fast i dom där riktigt rika minnena. Helt oväntat,fick jag inte bara en utan två limpor från mina barndoms-ö för några dagar sedan. Sista skivorna gick åt idag. Jag krönet dom med malva och panséer. För att det är så...så mycket och fint för mig...

Dagens mellanmålsmacka,

Grönhögsbröd,

rikligt med smör,

ruccola,

rökt renstek,

riven manchego,

blåbärsvinägrette,

panséer och läkemalva.

Medel-kryddigt bröd,rökt blandat med nötig och grynig smak av osten,pepprigt av salladen,syrligt av vinegretten... Sann vardagslyx.

En blommande fest,njutning för alla sinnen. Det är sånt här man behöver,jag behöver just nu,när tröttheten tar till på nytt. Vackert...vackert...det ska vara vackert.

Imorgon,börjar mina små,som börjar bli stora...på dagis.

...ibland känns de rätt att ha fel.

2010-08-16T21:00:00.002+02:00

Jag sitter och småskrattar lite,åt något som jag nog aldrig tidigare skulle skratta åt.

Att jag blivit motbevisad.

Barnens pappa bestämde sig efter barnen kommit att vi skulle skaffa oss en råsafts-centrifug,själv tyckte jag det var slöseri med pengar,eftersom jag framför mig såg,att vi aldrig skulle använda den. Men efter lite förklaringar och många bra idéer om allt vi skulle kunna ha den till,blev det en centrifug till vårt hem.

Och den användes relativt flitigt,men i ett litet kök tog den mycket plats och trots att jag drack mycket goda blandningar så kände jag fortfarande att den var lite onödig,men samtidigt kändes det mycket bra att inte köpa morots-juice till barnen utan göra egen.

När vi separerade fick jag med cetrifugen trots att jag helt ärligt inte ville ha den,men barnens pappa hävdade att den skulle vara till mer användning för oss.

Idag kan jag inte påstå nåt annat än att han haft rätt.

Som sagt jag sitter och skrattar lite åt det,ibland känns det rätt att ha fel.

" En röst hör jag,

bara en,

ingen annan viska eller pratar runt om mig.

En röst.

Kraften finns i orden,

känner en lättnad...hopp. "

Drygt en halv zinkhink med fallfrukt,blev en kanna äppeljuice.

Barnen var stormförtjusta,

själv valde jag att tillsätta morot och lime efter provsmakningen.

Inser nu att det är guld värt att kunna variera sig med all skörd av äpplena,

när man tröttnat på mos och must så kan man även göra egen juice.

Mycket bra mellanmål för oss alla,som sagt,

ibland är det bra att bli motbevisad och att alltid lyssna och vara öppen för andras idéer...

...inte vet förhållningsätt eller syfte...

2010-08-16T10:23:00.009+02:00

Sex nya ½-litersburkar i glas och en helliters.

Stå och väntar,med en bukett ringblommor som sällskap,på att få en plats.

Ännu vet jag inte vad dom ska vara till,de blev väldigt spontant inköp på en av Loppisarna i helgen.

Är det så,att man alltid innan måste veta vad saker ska vara till?

Jag har ofta upplevt att jag kommer på saker med tiden,just nu är det så,just så.

Att flera saker kommit in i huset,som jag fortfarande inte vet förhållningssätt eller syfte med.

Men det finns en anledning,och det kommer visa sig med tiden,nyckeln är att ta det med ro och känna efter i sin egen takt,något jag lär mig allt mer.

" Påminner mig själv,

om att man inte kan få någon att se det man själv ser.

Det måste komma inifrån en själv.

Det viktiga är att man litar på och känner sig trygg. "

Korg full med grönsaker som inte får plats i kylen...

Blomkålen måste tas om hand,det blir soppa skulle jag tro,kanske lägger jag in och gratinerar i ugnen. Så mycket måste ordnas denna veckan,och de största av allt,som bekymrar mamman mer än något,är dagisstarten...

...påminde om kanel.

2010-08-15T14:51:00.000+02:00

"Skördat" två av mina tre fikon,på fikonträdet i barnens rum.

En märklig upplevelse,första gången jag äter färska fikon.

Intressant,hade en eftersmak som påminde om kanel (?).

En cirkel till,som så många andra är sluten,

när de två som vårdat trädet,fick äta av frukten.

...slår vilken lyxkrog som helst.

2010-08-14T19:51:00.007+02:00

Om någon sagt till mig,att jag en dag skulle sitta i en gammal svinstia,och uppleva mer välbehag och lyx,än den finaste lyx-restaurang jag suttit på i Helsingborg,Lübeck och Paris...så hade jag inte trott det,för än jag nu upplevt det.

Det är inte den dyra maten,eller den perfekta inredningen,eller den otrolig väldrillade servisen som gör det,det är kvalitén på känslan som någon återskapat som gör allt.

En fd svinstia har gjorts om,till ett litet café,där någon med enkelhet,skapat en otrolig atmosfär.

Udda möbler,levande ljus,egenbakat bröd från egenodlad säd. Att få gå ut och se gårdens gris tillsammans med barnen. Att någon ger mig en sax och säger "-plocka en bukett av ringblommorna".

Den lyxen slår vilken lyxkrog som helst.

...hamnar man på avvägar...

2010-08-13T12:43:00.006+02:00

"Låter Ödet styra,

ersätter mitt gamla,

med någon annans gamla,

som blir mitt nya..."

Loppisbesök avklarat. Dit jag ville,dit jag trodde vi skulle,kom vi inte. Men som så många gånger,som alltid i livet,hamnar man på avvägar,som leder en helt rätt.

Jag önskade mig nya träslevar,har sörjt min gamla och ville bara hitta nya...nya som var gamla.

Slitna är bäst,täta av att någon annan använt dom.

Lagat,bakat och diskat dom om och om igen...

Märkligt att vissa saker blir bara finare och bättre desto mer man använder dom...

...bjuder till fest...

2010-08-11T16:47:00.007+02:00

Skogen erbjuder de mest fantastiska smaker.

Några timmar i skogen,blåbär,vild-hallon,kantareller,ljuvaste ljung...

...och låt oss inte glömma,skogens konung... Karl-Johan.

Kvällen bjuder till fest,

på skogens läckerheter...och att dom två finaste i världen är ett och ett halvt år.

...baguetter...

2010-08-11T10:00:00.004+02:00

Nybakta baguetter,idag blir det lunchmackor...

...i morgonljus...

2010-08-10T09:37:00.010+02:00

" Jag drömmer om ett gotländskt skrivrum,

i gråtoner,

levande ljus,fårskinn och ullplädar,

sitter stilla och viska tysta ord,

som hamnar på handgjort papper.

Där vågornas rytm mot runda stenar

blir det enda som avslöjar att tiden faktiskt går,

där blåklockor spelar en vacker musik till textens flöde.

Någon kommer stå på en klippa

och skriker ut över världen,

mina tysta ord.

För att tala om för alla,

att jag var den,

som fanns då. "

En ljuv morgonstund,solen,det är ett av de saker jag lärt mig uppskatta sen barnen kom till världen,solenergi.

Jag verkar aldrig behövt den tidigare,innan ville jag leva bland skuggorna,

"allt är vackrare på natten" ,sanningen inom oss alla avslöjas i mörker,kände jag förr.

Kanske behövde jag den slöja över världen då,för att stå ut.

Nu är alla tider på dygnet en stund,som är värd att ta vara på.

Vid de gamla och slitna garaget har min kärleksört fått sin plats,den är stor och prunkande trots flytt mitt i sommarhättan. Den är så nära nu,att blomma.

Jag tyckte inte heller, att kärleksörten var något att ha i trädgården förr,den hade på något sätt inget syfte,nu...den måste finnas en i min trädgård.

Runt om står dagliljor jag fått av Mor och Moster Fin,en Iris från gamlamormors trädgård,här blir nog en av de vackraste platser i trädgården, det är den just nu...i morgonljus....ljus som talar om en ny dag.

...något vi skapat...med kärlek.

2010-08-09T06:30:00.000+02:00

"Äkta kärlek

är den som kräver blod,

svett och tårar,

arbete,

för att kunna vara lycklig och varaktig."

Jag tror på hårt arbete för att uppnå sann kvalité.

Jag tror på samarbete,mellan alla,kvinnor och män,unga som gamla. Iaf gör jag det mer nu än jag nånsin gjort.

Jag sa till mig själv att med tid och kärlek skulle grindarna bli något helt fantastiskt,dom har sannerligen fått det jag tycker är kärlek, enorma mängder svett,och visst även blod och tårar.

Jag slog upp knogar under arbetet,en knoge rejält,det måste gått en stund för när jag upptäckte det,hade de droppat en del på grinden,då kände jag,att nu har jag gett den kärleken till max,även mitt blod finns som en del av den nu.

Några få tårar har barnen stått för,tårar av frustration för att inte få vara med med värmepistol,kniv och slipmaskiner.

Grinden har fått det jag lovat den.

Tre generationer (fyra om män räknar med irriterade tvillingar som åskådare) har tillsammans,på en dag och en förmiddag jobbat så svetten lackat.

Jag och min Morfar har haft vårt första projekt ihop. Vi gjorde en grindsida var,med värmepistol och kniv har vi tagit bort färg,slipat och sedan målat.

Dag två,stod både jag,Mor och Morfar och jobbade med andra grinden,på en förmiddag,med tyst samförstånd lyckades vi göra nåt ingen av oss trodde var möjligt.

När Mor och Morfar vinkade hejdå,stod två grindar med ett lager grundfärg.

Vi har slitit som djur,gett blod,svett och tårar - Kärlek.

Jag tycker nästan att den glänser lite,av...ja just det...sann kärlek.

När vi stod där tillsammans,tänkte jag på hur oerhört lyckligt lottad jag är,med att få jobba ihop,med två av de personer jag beundrar mest i livet.

Och att om igen en cirkel blir sluten,generationer samarbetar för att ge oss trygghet.

Hade jag njutit av synen av grindarna lika mycket om jag anställt någon att göra detta åt mig?

Jag tror inte det,med såriga knogar,en enorm trötthet i kropp och knopp,oändlig tacksamhet mot Mor och Morfar som hjälpt mig,kan jag njuta och veta att när jag beundrar grindarna så är det något vi skapat...med kärlek.

...precis lika fri...

2010-08-08T11:11:00.009+02:00

Vad gör man en söndagmorgon innan klockan slagit åtta, som tvillingmamma?

Två otåliga tjejer fick knappt i sig någon frukost för dom bara skulle ut,trots gråväder, kanske tänker dom inte på det som jag.

Hämtade en korg när jag såg att äppelträdet på baksidan släppt mängder av frukt.

Så klockan åtta en söndagmorgon,hade jag velat få frukost på sängen och ligga och bara vara en stund,istället har jag en korg full med fallfrukt som jag får hitta på nåt roligt med.

Det blir nog en äppelkaka av de som är riktigt fint,kanske orkar jag koka lite mos...

"Ibland önskar jag verkligen att jag kunde vara precis lika fri som barnen,

hela barndomen vill man vara och göra som vuxna,

resten av livet längtar man tillbaka till tiden när man var barn?

Är vi nånsin nöjda?"

"Kråkan & Lill-Pii"

2010-08-07T11:00:00.002+02:00

" Vaknar upp,till vacker musik,

runt huset ligger en dimma.

Står bara,

spänner muskel för muskel,

smeker luften som en balettdansös,

upp på tå, andas in,

andas UT ,

ljuva stillhet"

L´s nya body

Tryckt body´s,till L och C,kanske för att vara extra fina på dagis,kanske...

Jag har börjat använda Ateljén...det finns ingen sorg mer,bara minnen,mest ser jag hur mycket nytt jag har framför mig,jag tycker det gått fort ändå,att sörja,en del saker har tagit mig halva livet att komma över...jag har dock förlorat en del av min "snits".

Men jag känner att den inte är långt borta.

-Hoppfullt.

"Kråkan" är ett av barnens pappas smeknamn på C,

"Lill-Pii" säger jag ibland till L,

jag vet inte vad det kommer av,men att trycket blev som det blev,är en symbol i sig,-enade.

Nu återstår att stryka body´s,något jag tycker är fruktansvärt tråkigt,vi får se...om dom blir klara innan dagisstarten.

C´s nya body

...ge mig svar...

2010-08-06T21:31:00.007+02:00

Jag lyssnar och ser efter små budskap,vad någon viskar i vinden,varför saker sker när dom sker,för att hjälpa mig att följa rätt väg...ikväll fastnade något för mig,som jag inte vet om det egentligen är en varning till mig...eller ett budskap...till någon annan...

"Things are not always how they seem,

will you be ready"

( IMOGEN, 2-1 )

Tiden kommer ge mig svar...som alltid...

...den förbjudna frukten...

2010-08-05T10:08:00.008+02:00

Ett otroligt vackert tillskott i trädgården upptäcktes för några veckor sedan,en slingerväxt som har dom mest otroliga lila blommor med en riktigt intensiv gul mitt. Jag var oerhört lycklig över dessa,för alla prästkragar har försvunnit,och de mesta i trädgården är utblommat eller på väg.

Nu har blommorna på denna,börjat blomma ut och bär med en helt makalös intensiv röd färg har börjat mogna. Det är nu,som man som mamma måste känna och faktiskt veta vad som är vad i trädgården.

Min älskade Mor,gjorde snabbt slag i saken och kollade upp,och ringde mycket bekymmrad.

Eftersom jag har mycket kryddor som går att äta och vi även har äppelträden och några bärbuskar så smakar barnen på de dom vill varje gång vi är ute,ännu har dom inte upptäckt dessa nya bär...och tur är väl det.

Denna mycket praktfulla,heter BESKSÖTA,och tillhör släktet Solanum (potatisväxter),Solanum dulcamara...vackert namn...vacker växt - och dödligt giftig.

Så idag ska jag ta bort den när barnen inte ser. Lite ledsen är jag,för jag hade så gärna velat göra nåt av bären,nåt vackert,testat att torka eller liknande.

Men som jag anat,när något är nästan lite för hypnotiserande vackert,något man fastnar för och bara vill stoppa i munnen (för begäret känner även jag),då finns det en risk,att den är den förbjudna frukten. Intressanta tankar som dyker fram...om förbjuden frukt...

Jag har sett den längtan i andras ögon,hos män,så ofta,så länge jag kan minnas.

Längtan efter det förbjudna.

Jag har aldrig upplevt den hos kvinnor,utom mig själv.

Den där hypnosen,trånande,begäret,känslan av att allt annat försvinner,man bara måste ha.

Det är lätt att glömma,när man är förtrollad av det,att ibland är det giftig frukt,man trånar efter...

Igår kväll fick jag oväntat besök,blev bjuden på en helt,helt underbar middag,

nystekt strömming med kokt potatis och några glas rosé.

Kände mig som en drottning.

Bortskämd av att slippa laga mat och ompysslad av gott sällskap....

Dags att ta tag i min förbjudna frukt...i trädgården...

"Dom tillhör dig nu"

2010-08-04T11:03:00.011+02:00

Jag har burit på en dröm,sen över ett år tillbaka.

När jag såg grindarna för första gången.

Jag ser saker först för vad dom är just nu,och sedan "målar" jag upp bilden av vad dom kan bli.

En vision,min dröm,av att dessa skulle bli vår port,mellan världen och vårt hem.

Något vackert,med en historia som ska få leva vidare...

Jag vaknade med lika mycket mental trötthet som när jag la mig,lite uppgiven...insåg att mannen som gjort staketet och skulle få upp grindarna ringt två gånger under kvällen,men jag missat det. Så trött,orkar inte...det får vara...

Sen hördes ett "konk" utanför huset,jag slängde ut huvudet genom köksfönstret,och där,där var dom,på plats.

Min dröm,min vision.

"-Ja,du svarade inte igår,tänkte att du nog sov,men vi kom och satte upp grindarna ändå." sa mannen och log.

Jag fick tårar i ögonen,av tacksamheten,mot denne man,som kände att detta var viktigt,han hade egentligen inte alls tid,och jag hade inte betalt för att han skulle sätta upp grindarna med...men han kände och visste,att det var det jag behövde,för att få ro...och se...

Det finns visst människor som gör saker av välvilja när dom kan.

När jag gick ut på gatan för att fota grindarna från utsidan,tappade jag nästan andan.

Detta var exakt vad jag sett,detta var...är min dröm! Nu när jag ser huset bakom,inser jag än mer,att det var hit vi skulle.

Grindarna kommer från Stora Staden,dom vaktade ett hus från sekelskiftet,tills de brann ner,jag köpte grindarna för det kändes bara rätt.

Jag såg framför mig att dom skulle vara...vara våra.

Det fanns en anledning att dom aldrig kom upp i gamla huset,det fanns en anledning med allt. Det är här dom hör hemma,hemma hos oss.

"Det är märkligt,sa mannen och kliade sig i huvudet,jag tror minsann aldrig att det gått så smidigt att få upp ett par grindar,det är nästan så man tror att dom hör hemma här,och så vackre de är!"

Han plirade lite förnurligt på mig.

Ja,han såg det väl med.

Jag kunde bara le.

Dom är lite trötta,och lite skeva,dom har ändå runt 100 år på nacken.När jag precis köpt dom och min dåvarande svärfar såg dom,undrade han om vi behövde hjälp med att slänga dom på tippen.

Jag skrattar lite åt det nu,ja,vi ser alla olika saker. Jag ser ett par stabila grindar,med en vacker själ,som bara behöver slipas och få ny färg,som kommer ge oss lycka,han såg något som sen länge har levt klart.

Jag ser på dom,ser ju att dom ser gamla och trötta ut,att många nog skulle slängt dom.

Men mest ser jag dom,när jag gett dom min tid,lite kärlek,och att dom i gengäld kommer hålla sig stängda för de som vill oss ont,och öppnas för de som ska berika våra liv.

Plötsligt känns hela tomten och huset annorlunda. När grindar och staket kommit på plats,känns de plötsligt friare,trots att vi "stängt in oss",jag kan slappna av,nu kommer inte hunden rymma flera gånger om dagen,och barnen kan inte ta sig ut,jag måste inte vaka varje sekund,inte sätta på "mammaradarn" varje gång jag vänder ryggen.

Trygghet,"inlåsta", av de kommer frihet för mig.

Men jag ser också,hur spännande omvärlden har blivit för mina små. Dom står och ser ut,och jag anar att dom undrar mer nu än nånsin,hur livet utanför kan vara...

De största lyckan med att grindarna kommit på plats,är att energin återvänder,jag ser framför mig något som de flesta har rynkat på näsan åt,men de finns dom,som uppmuntrar,som inte alltid ser eller förstår mina drömmar och idéer,men som stöttar och tror på mig.

Det är dom jag är tacksam mot idag,mer än någonsin och jag har fått mig en rejäl ego-kick.

En man med hund gick förbi,precis när grindarna var klara och jag satt mig ner för att betrakta,

han är en av de där som kommer härifrån,en "inföding". En av dom som kanske i bästa fall nickar åt oss "nyinflyttade",vi som inte riktigt tillhör.

Han gick förbi...sen stannade han till vid grindarna.

"-Vilka vackra portar!"

Jag trodde jag skulle ramla av stolen,han pratar med mig!

"Ja visst är dom" svarade jag lyriskt.

"Dom är original va?"

"Dom är från ett sekelskiftes-hus,men dom tillhör inte detta huset"

Han log,tittade på grindarna igen,och sen på mig.

"O jo. Dom tillhör dig nu"

Sen gick han.

Ja,se...mina tokiga drömmar och idéer...jag blev godkänd tror jag,av en av gubbarna i byn.

Han uppskattade,och verkar förstå,att jag vill förgylla det jag kan. Inte kommer jag nånsin tillhöra de här folket som bott här i generationer,men jag är någon man kan hälsa på nu iaf.

...tårar över nybakade bullar...

2010-08-03T19:01:00.009+02:00

Mixar och siktar...gör klart eget vaniljsocker...drömmer...pratar med en Underbar.

Ler åt omtanke.

Bestämmer att vi ska ha bullbak...på eget vaniljsocker.

Stöter kardemumma...står över och känner doften.

Vi äter bullar,på eget vaniljsocker,och nystött kardemumma,med varsitt glas mjölk.

Detta är barndom för mig,nybakade bullar och mjölk...och nu är det barndom för mina barn med,och jag får uppleva det med dom.

Jag får tårar i ögonen,

min bakslev,

i trä,min enda,

som har varit med i varje bak...har barnen lekt med och lämnat på golvet,

efter bullbaket

och vår hund har tuggat sönder den.

Får man gråta över en träslev?

...det blir tårar över nybakade bullar att lägga undan...

Tröttheten blir plötsligt total,ja,just nu är jag en trött mamma,lycklig,men oerhört trött.

Del av...

2010-08-02T17:26:00.013+02:00

Del av Oljemålning

Del av Akryl

Vi är i Ateljén...barnen och jag.

Vi öppnar mina skinnmappar,i A3 och större,plockar fram gamla målningar...betraktar och funderar...

Akvareller...Akryl-målningar...

Några med krita,några med penna...en del blandade tekniker...

Några som jag älskat förr,några jag inte alls är nöjd med,en del känner jag desamma för,andra har vuxit sen jag såg dom sist,en del är nog inte klara...

I bakhuvudet ekar en röst.

Det börjar närma sig,att släppa taget om både barn och "barn".

C & L börjar dagis om två veckor och jag ska börja måla nytt,i min takt,jag har bestämt mig att våga igen.

Del av Akvarell & Penna

Del av Akryl,

blandteknik

Delar av Akryl

Del av Akvarell

...hur mycket jag älskade...

2010-08-02T11:18:00.006+02:00

"Väntan,

att alltid någon,

ska vänta på något,

vad väntar alla egentligen på?"

Det börjar bli mörkare,nätterna känns som nätter igen.

Jag tänker på hur mycket jag älskade hösten förr,mörkret.

Dansa i regnet...

Krypa in och mysa med filt och levande ljus...

Det är märkligt,att för första gången,

i mitt liv,

vill jag inte att sommaren ska ta slut...samtidigt så längtar jag efter hösten...

...någon annans lycka...

2010-08-01T17:37:00.005+02:00

Det är dom enkla stunderna,dom som inte är planerade,dom man inte gått och väntat på,dom som inte kostar nåt

eller man ens tänk på...som blir dom vackraste.

( Far och Dotter )

Lyckan är ibland så enkel...egentligen är den det jämnt,de är väl bara vi som krånglar till den...

Det är fantastiskt,när någon annans lycka kan bli ens egen

- MIN.

...i full prakt.

2010-07-31T12:36:00.002+02:00

"Blomma för dagen"

Jag har alltid undrat,om det var bokstavligt menat. Nu bor en på en hylla i köket,och vad jag kan se,så blommar varje blomma bara för dagen...

Märklig skönhet,att bara för en dag,visa sig för att sedan vissna ner...

...för mig påminnelse,att varje dag är en ny vacker blomma,och varje kväll är slutet,för att få börja om på nytt igen,nästa dag.

Då är varje dag unik,precis som blomman. Varje dag,nya möjligheter och skönhet,i full prakt.

...fantastiskt skådespel...

2010-07-30T11:00:00.000+02:00

På baksidan av huset skjuts de skarpt.

Ett "popp" och knaster,Lupinerna är i full gång att fröså sig.

Går man nära,

och aktar ögonen,

så man inte blir träffad,

så är det ett fantastiskt skådespel man kan få se...

...det viktiga,omtanke.

2010-07-29T18:00:00.003+02:00

Inget slår spontana gåvor,är dom dessutom levande blir jag nästan tårögd av lycka.

Köket har fått ett tillskott,en otroligt ståtlig planta.

En Physalis,med gröna bär.

Visst önskar jag att jag kunde sagt att jag odlat fram denna själv med min "gratis-hobby",av egna fröer från sånt vi äter...men ett sånt här praktexemplar är nog svårt...

Ett av helgens projekt syns i bakgrunden,en gammal kryddhylla jag målat om och fått upp i köket. Samma färg som benen, på ett av arbetsborden,och inuti köksskåpen.

Sann lycka är att bli överraskad med små gåvor,helst ska dom vara gratis (vad slår en bukett egenplockade blommor? Eller något man gjort själv?) eller billiga (priset på denna var otroliga 35:-) eller något som går att skapa något annat av,då värmer det extra.

Det är verkligen tanken som är det viktiga,omtanke.