Letade fram bilder från förra våren...
Dessa Tuplaner fick jag av mina mostrar (två av dom)
när de kom för att se barnen för första gången...
Jag blev utmanad häromdagen,eller ja jag har fått flera awards och utmaningar som ber om 7 sanningar om mig själv. Jag började skriva på dom...men insåg att listan blir lång,och jag vet inte vilka saker jag vill ta med...Första tanken var att göra en lista med 7 mörka sanningar och 7 ljusa.
Men sen kom jag på,att de finns något annat jag vill berätta om,om mig själv.
Som kanske någon annan känner igen sig i.
Så en av mina sanningar: - Jag har levt större delen av mitt liv med "social fobi".
Om det verkligen är en medicinsk term,vet jag helt ärligt inte,men de är ett enkelt sätt att förklara vad jag menar utan att behöva lägga ut texten.
Så, social fobi,innebär för mig,att det är svårt för mig att slappna av och vara mig själv i sällskap av andra. Nya människor har ibland varit rent av ett helvete att möta.
Detta blommade ut när jag träffade barnens pappa,plötsligt satt jag isolerad i ett litet hus i skogen nära havet,och allt storstadliv,med ständigt besök och vänner och bekanta försvann.
Det var då jag upptäckte,att jag faktiskt alltid tyckt de varit obehagligt med stora folksamlingar.
Det är komiskt att jag under tre års tid,arbetat på krogen och där träffat nya människor varje dag,men där var jag också någon annan. C som jobbade på krogen,var en fräck och väldigt "glammig" tjej,som hade i uppgift att charma pengar av folk :)
Den jag egentligen är,och alltid velat vara är C konstnären och C mamman.
Men hur som, under en tid var min sociala fobi så svår att hantera att jag inte längre kunde gå och handla mat själv,torgskräck och klaustrofobi dök upp från ingenstans. Jag klarade inte svara i telefon,ringa en person jag inte kände eller få oväntat besök.
Det gick så långt att...jag än idag bara träffat tre av barnens pappas vänner.
Känner någon igen sig?
När ångest tar över ens liv,och man inte längre fungerar som människa för att hjärnspökena får bestämma?
Jo,så har vi levt. Också en stor anledning att vi inte är ett par idag.
De tragiska i kråksången är att jag verkligen tycker om att träffa människor,hur ska man annars lära sig nytt om man inte möter andra?
När barnens pappa lämnade mig...visste jag först inte vad jag skulle ta mig till...kanske hoppa från en bro? Sen,insåg jag...att allt i livet händer ju av en anledning. Och det är för att vi ska lära oss av våra misstag och kämpa mot våra rädslor.
En fobi,en rädsla - allt sitter bara i huvudet.
Och ja,inget är svårare än att bevisa för sig själv att man klarar kämpa emot.
Under många år,har jag levt med detta.
Men,efter mitt livs kärlek lämnat mig,insåg jag att jag inte kan leva mitt liv efter "vad jag inte kan" utan leva mitt liv -så som jag VILL leva det.
När man kan sätta fingret på sin rädsla och när man verkligen kan känna inom sig att detta är bara något som jag själv kan ändra på...ja för mig släppte det.
Visst,ibland känner jag att stressen återkommer,jag vågar inte gå in och handla,orkar inte ringa ett samtal själv,men det är en bra påminnelse. Och så mycket bättre jag känner mig,när jag själv ringt mäklare,betalar mina räkningar och kan gå och handla mat i butik utan att känna att jag håller på att svimma. Allt handlar om,att fråga sig själv,vad är värt vad?
Vill jag gå resten av mitt liv,och undra hur det hade varit om jag bara vågat?
Nej,här ska levas. Och vad är det egentligen vi är rädda för? Bara oss själva.
Jag kan gråta över,att barnens pappa i sorg säger att det är bra att jag kommit över den sociala fobin,kan leva med den och hantera den,rent av bestämma att jag inte ska ha den,men att det är ledsamt att jag lyckades överkomma den,när det redan var för sent...
...vi får väl se vad livet ger.
Att våga prata om sina rädslor,att inte skämmas för att man är den man är och det man känner tror jag är enormt viktigt,jag hade turen att barnens pappa försökte förstå och stötta mig i det,även om han själv aldrig kunde känna de jag kände,men oavsett. De som älskar en,de som verkligen bryr sig kommer förstå och man ska våga visa att man är den man är,hur tungt det än kan kännas.
-Våga vara stolt över dig själv,även de mörka sidorna!
